Tänk att världens finaste kille försökt träffa mig för över ett år sedan. Jag dissade honom utan att ens ge honom en chans att träffa mig. Jag snäste av honom snabbt på internet och han hörde inte av sig mer. Ett år senare hör han av sig igen. I brist på annat ger jag honom slutligen en chans en månad senare.

 

Tankarna for iväg under dagen:

 

"Han verkar ju ändå snäll. Men var han verkligen snygg? Är han inte lite tråkig? Aja. Han har ju jobb och en fet bil iaf, och han verkar vara lite av en naturmupp som mig, det är ju en bra början. En kväll skadar ju inte" tänkte jag.

 

Jag hör hur det ringer på dörren samma kväll. Jag spänner käkarna och ber till gud att han inte ska vara skit ful, ha en irriterande röst eller vara allmänt mesig. Jag visste så lite om honom så detta var gambling på hög nivå.

 

Så öppnar jag. Där står han och ler. Jag vandrar med ögonen från topp till tå. Lång, snygg, skägg.

 

Jag blir så chockad att jag troligen beter mig jätte klumpigt. Av någon anledning förväntade jag mig ännu en tönt att spendera en kväll med i brist på annat. Så jag hade inte lagt ner nån energi på att fixa mig eller kolla upp mer om honom. Så står den här läckerbiten i dörröppningen. Jag blir därför för första gången på vääääääldigt länge, riktigt nervös med en dejt.

 

När han hade åkt hem sjönk jag ner i soffan och tänkte: "He's the one. Hur fan gör jag nu för att han ska känna lika för mig?"

 

Long story short, jag är så jävla glad att den där långa charmiga killen idag är min! Jag älskar dig Tobias!